snart över...

Nu är det väl snart över?? All den ilska, besvikelse och hat jag burit på denna veckan, kan den inte bara lämna mig ifred? Jag vill vara ett solsken, en diskoboll, en stjärna på allas himmel.... inte ett åskmoln som vägrar drar förbi....
Men imorgon när jag vaknar upp så vet jag att det kommer vara annorlunda. Jag kommer vara mig själv igen...Jag har en känsla av det!
Så vi ses imorn mina änglar. nu ska ilskan, hatet, kaxigheten( nåja kanske inte allt), avundsjukan, frustrationen och tårarna vara borta och vi ska återigen dansa, sjunga och ha skoj ihop!
Hoppas ni inte kommer ihåg veckan som varit!
Ciao Belli!


Jag vill inte....

Jag vill inte vara arg, jag vill inte vara gråtfärdig, jag vill inte må såhär. Jag älskar att leva, att finnas att få utforska världen och vara en del av den...Men det finns småsaker i min vardag som förtar lyckan, som får mig att vilja ge upp allt. Jag vill förändras, döljas, synas, vara den jag är. Jag vill älska, inte hata, jag vill inte släppa taget men jag kommer göra det, vilket får mig att känna mig tom....
Jag vill kunna se mig i spegeln och älska det jag ser. Älska alla runt om mig och se alla som en del av mig. 
It´s been a rough week... för den ni ser är inte den jag är. Jag älskar att ha er hos mig, jag älskar att tänka på er, vill vara glad, vill vara lycklig och tillfreds....men ....förlåt ...men det går inte....

Ten freakin´days!!

Idag är det exakt tio dagar tills jag ska ge mig iväg. Detta har jag längtat till hela hösten, ja ända sen vi bokade resan. Jag ska för första gången lämna Örebro sen jag kom hit och det känns lite konstigt. Detta har blivit mitt hem nu. Och jag trivs som fisken i vattnet.
Men nästa torsdag ska jag alltså åka till London! Hujdea mig vad vi kommer ha roligt. Med min fransman och hans än så länge främling till tvillingbror. Med min kära kusin och våra galna upptåg när vi är utomlands. Staden jag en gång bott i ska ännu en gång få bjuda på vanilla lattes på Starbucks och trottoarerna på Oxford street ska nötas om än lite mer. Golders green där mitt flyttlass gick sist ska bli besökt med många sentimentala tankar bubblandes upp till ytan. Jag ska bara njuta utan att tänka på vare sig Kevin Williams och hans vänner inom kommunikationsteorin. They are not to be mentioned at all!!

Så tio dagar till innan ryan air ska transportera mig till Luton airport....ÅHHHH låt dem gå fort!

Destiny´s child??

Ett blankt papper, en krita. Långsamt fylls pappret me krumelurer, prickar och streck. När pappret är fullt, när man inte längre kan se papprets orginalfärg, då är det färdigt,ett liv har skapats. Allt som händer och kommer hända i dennes persons liv finns utstakat på detta papper.Vilka personer hon kommer möta, vilka resor hon kommer göra, vad som kommer hända när hon fyllt 20 och så vidare...
På pappret stod det Ö-U och bredvid stod det två speciella namn. Det är två personer som kommit henne nära, som visat att hennes tid i Örebro kommer bli a hell of a lot of fun!!
När hon föddes såg man till att hon en dag skulle möta dessa två. Precis som hon mött alla de andra i sitt liv vid olika tidpunkter. Hon har lärt sig så mycket av dem, fått så mycket samtidigt som hon gett så mycket.
Vad kommer det bli av denna vänskap, vad kommer de tre visa kvinnorna skapa tillsammans...?
Hon vet inte men hon är så glad att de kommit in i hennes liv...precis som om en liten del av henne alltid saknats men att hon nu hittat den.....

Fate??

U be hatin´

Vet du vad? Det är inte fel att vara jag...och det är inte fel att vara du.Vi är födda olika, uppfostrade olika och har levt olika liv. Vad säger att du är bättre än jag? Vad säger att ditt sätt fungerar bättre än mitt?
Hade jag varit mer som du hade mitt liv säkert sett annorlunda ut men vet du vad? Jag är glad att jag är som jag är. Jag vill inte vara som du, jag tycker inte ens vidare mycket om dig. Jag skrattar som jag, dansar som jag, pratar som jag och there is not a damn thang u can do about it!! Så varför klaga, If u don´t like what ur dealing with.. than HA not my problem.
Är det kanske din osäkerhet som smyger fram?, din avundsjuka?, ditt hat? Eller kanske din olycklighet över att du inte är mer som jag?
Du vill säkert hjälpa mig men försök göra det på rätt sätt, inte genom att köra över mig med spydiga kommentarer...aint feelin it.
Så vet du vad? Om vi inte har något utbyte av varann...kanske vi ska helt sluta umgås...det vore kanske bäst för både ditt hat/avundsjuka och mitt välbefinnande?? 


ARG!!

Utstött, inte accepterad och Onormal känner mig där jag cruisar mellan kläderna i de olika affärerna, letandes efter ett par nya jeans. Men när man som jag är lite sådär små rund, ja då finns inget. Den största storleken i de flesta affärer är en storlek mindre än den jag behöver. Tänk då dem så verkligen lider av fetma- Get out of the this store borde det stå i pannan på den så ointresserade personalen. Det gör mig arg och besviken att man helt enkelt INTE är accepterad som man har blivit och formats under åren.
Och så kommer lilla Rachel Zoe och säger att ett par jeans i storlek 25 är de enda jeansen som sitter snyggt. Det är människor som hon som INTE borde få bli designers. Som INTE borde få öppna sin lilla mun annat än när hon äter sin lilla morot om dagen. Har man Kate Moss som förebild kan det ju rimligen inte vara mer hon äter...
Är jag bitter? Ja. Skulle jag vilja vara trådsmal? Nej faktiskt inte. Det är tjejer som Beyonce som jag ser upp till, som kan vara så vacker men ändå med lite meat på kroppen. Men jag skulle givetvis vilja vara så pass att jag kom i ett par jäkla jeans!!!!

Anybody feelin´ me? Y´all who knows what I´m talking about...holla back!!!

Confessions of a Biatch!

A Bitch??? Först av allt är hon hård. Hon har gått igenom en del i sitt liv, svek, lögner och blivit övergiven, och ser allt från den negativa sidan. Vill inte lära känna nya människor för de kan såra henne, så med väl valda ord håller hon dem på avstånd. Även de vänner hon redan har, får sig en skopa av hennes kommentarer om hur de borde vara, hur de borde tänka och hur de borde se ut.
Viktigt är också att "handen" finns med för att kunna avsluta ett samtal any time she likes. Ett knäpp med fingrarna och hon har allas uppmärksamhet, eller så är alla borta och hon kan ignorera de som inte förstått vinken...
Men andra ord, hatar alla, är alltid negativ, be suspicious, säger alltid vad hon tycker och trampar på alla som ger henne en chans att göra det. Hon letar efter den hårdaste killen, han som hon vet kommer göra henne illa, som kommer vara henne otrogen, som kommer krossa hennes illa sargade hjärta, helt enkelt han som kommer matcha henne på alla plan.


Men längst inne så vet hon att hon inte är så hård, då hon inte gått igenom särskilt svåra grejor( thank god) som skulle gett henne den hårda skinn. Då hon älskar att ha kul med nya människor och är så glad för de människor hon träffat på senaste tiden. Då hon vill att de ska vara som de är för det är så hon tycker om dem!
Som egentligen vill ha en mjuk, förstående kille som kan ta hand om henne.

And when u´ll get to know her....U´ll know who she really is in real life! And she aint the girl most people think she is.......


Wanting....Needing....Waiting....

Längtan. Den finns där hela tiden. Längtan efter något annat, en annan plats, ett annat liv, andra människor. Till vilken nytta? Jag är här. Nu. Där jag tror det är meningen att jag ska vara. Det kändes rätt att komma hit. Man ska nog inte gå emot ödet...it´s decided right?? Ändå finns det platser jag egentligen skulle vilja vakna upp på idag. I en speciell säng i USA bredvid en speciell man. Öppna dörren ut till en sido gata till Times Square för att bara kunna andas in den ljuvliga luften av staden kl sju på morgonen, innan ljuden sätter igång på riktigt. Kliva in på Starbucks och mötas av kaffelukten. Att känna stadens puls öka för varje minut som går.
Eller kanske i Paris, med den himmelska atmosfären och de varma croissanterna, med dess vackra struktur och underbara minnen...Var kan man vara lyckligare än i Paris i gryning, Paris i solnedgång Paris- any time??

Men...om jag hade kunnat vara på båda platser och hade kunnat njuta varje dag av detta.....då hade jag inte längtat...och jag tycker om att längta...att se fram emot något....För även om jag varit där hade jag nog längtat hit...där jag är nu.....


Bitch

Moi?? A Bitch....På något sätt har ordet fått en ny association....mig.


Sviken

Hur kunde du svika mig så, jag litade på dig?? Vad jag sa, det sade jag i förtroende, ngt som du och jag skulle hålla för oss själva, som en liten hemlighet i vår lilla värld. Men du ställde dig på berget och skrek med dina lungors fulla kraft och nu...ja nu....hur kunde du? Du säger att du älskar mig...funny way of showing it...
Jag vet nu vad jag måste göra, det finns inte någon återvändo, inga ursäkter att ta till, du och jag-vi existerar inte längre, there is no longer an US. Du får gå vidare med ditt liv och jag tänker göra detsamma. Det kunde verkligen ha blivit något, jag vet inte vad men definitivt något starkt och fint.  Du väntade och jag skulle komma till dig och vi skulle få se om det verkligen var något... något vi kunde bygga på....men nej. Det är dags för mig, för ett nytt liv, glömma allt som varit, glömma alla fantasier och alla drömmar och kanske helt enkelt bara börja om...
Kommer det göra ont? Kommer du ångra dig? Eller är det kanske så att du i din värld inte ser vad som du gjort fel? Att leka med mig var kanske dina intentioner från början??
Men nu vet jag hur det känns att bli sviken och vi vet alla att what doesn´t kill me makes me stroger..så på ett sätt kan man säga att du har hjälpt mig..........?

Kärlek eller ensamhet?

Jag håller fast, jag kan inte släppa taget...Är det för att jag kanske trots alla mina nattliga intyganden om att jag inte är ensam faktiskt är det? Kanske håller jag fast just för att jag känner mig ensam, mest ensam på hela jorden? En gång älskade jag honom men gör jag det fortfarande? Är han vad jag kallar Mr Right eller är han bara Mr making-me-feel-less-lonely?
Om jag bara kunde få svar på mina grubblingar...Jag tror inte jag någonsin kan få ett riktigt svar då den enda som kan lösa detta... det är ju jag. Kanske rädslan för att aldrig träffa någon annan gör att jag hållaer fast.. Om jag träffar honom igen kommer jag att verkligen kunna känna efter och kanske då släppa taget..Eller ska jag bara låta det dö ut......?

Den person som inspirerat mig att starta en blogg-girl, u special!!!

Första inlägget

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0