Sanna And The City!

-Men du ser ju trevlig ut, konstigt att du är singel...
-Men finns det ingen kille alls som du tycker om....ja eller ser bra ut?
-Har du ingen pojkvän? Aaaaww men det löser sig!

Hör ni, jag är inte sjuk, inte ledsen, jag mår inte dåligt. Tvärtom jag mår alldeles förträffligt och trivs bra med mitt liv. Jag är 22 år gammal. Jag hade förstått om ni tyckte synd om mig för att jag var ensam och var typ 38 år gammal.
Jag har inte levt färdigt mitt liv än, jag vet inte vart jag kommer bo, jag vet inte vart jag kommer befinna mig inom de närmaste åren. Och jag gillar ovissheten, det är ingen som kan förutse min framtid....än.
Hade jag suttit med Kalle, i en lägenhet i mora väntandes mitt barn, ja då hade livet varit ganska förutsägbart..iaf för de närmaste tio åren.
Ni har som har pojkvän, kul för er, men se inte ner på en för att man inte har det själv....hade jag klagat hade ni gärna fått ömka mig men om jag mår så bra som jag gör nu....SLUTA! Det är ni som får mig att må dåligt för mitt pojkvänslösa liv.
 Jag vill inte ge upp möjligheten att bara ge mig iväg, resa, upptäcka och flytta. UTAN att behöva tänka på ngn annan än mig själv.




När jag träffar Mr Right...då vill jag vara på en annan plats i livet än där jag är idag.
Vem vill inte ha lite mys och kärlek, visst det söker vi alla......

 MEN JAG MÅR INTE DÅLIGT!!! SLUTA TYCKA SYND OM MIG!!

.....Allt känns konstigt, det var skoj att komma hem, men jag har glömt allt som jag när jag bodde hemma inte orkade med...de där kommentarerna som sved men som de trodde inte var så farliga....som jag faktiskt trodde skulle svida mer. Men jag har lärt mig att ta dem. De kan inte få mig att tycka precis som dem längre.
Jag börjar väl bli vuxen, börjar väl bli min egen person....
Jag kan inte bo hemma en längre stund, det orkar jag nog inte. Det har varit bra med tre dagar, det får räcka...Jag älskar min familj, don´t get me wrong, men jag har insett att mitt liv ifrån dem är vad jag behöver. Att jag skulle känna så här...trodde jag inte... inte såhär fort.
Men samtidigt så finns de där som ett stor stöd när jag behöver dem, de finns alltid där för mig i vått o torrt och jag är evigt tacksam....
Men ibland....

why o why!!!

Jag vet inte vad som hände. Men när jag fick det smset så dog allt. Jag blev helt tom. Och klarvaken. Jag förstår nu att det är över. Jag har blivit vän med fienden och nu finns det ingen återvändo.
Den andra, två år. Det är över. Men hur kommer jag kunna?? Hur kommer jag kunna låta bli att ringa, att tänka, att drömma??
Jag vill bara skära bort den biten av mig själv som de håller i så att jag äntligen kunde få bli fri och move the fuck on!
Men den biten dör långsamt....och jag tänker låta den dö. För jag vill inte mer. Jag orkar inte mer, kan de inte förstå det??
I´m freakin human!!
Och hur många bloggar jag än skriver, beklagar mig över dem, hur många löften jag än ger mig själv att släppa taget, kommer jag lyckas??
Om jag bara kunde se in i framtiden och se om jag skulle kunna klara det? Att bli av med bördan..


Och även nu sitter jag här och bloggar om dem.
Jag behöver tänka, fundera men hur mycket jag än vänder och vrider på det så kommer inget ändras...

Det är och förblir dödsdömt.

Så här med lovar jag mina readers=) att jag ska sluta skriva om dem, försöka sluta tänka på dem och sluta föreställa mig med dem....
Men guuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuud vad det är svårt att försöka göra ngt vi alla vet är bland det svåraste man kan göra.


Klockan är över tolv, sex and the city på tv. Det gör väl inte saken bättre att se detta just nu, nej jag tänker lägga mig och försöka sova....jag var verkligen på väg innan smset som utlöste alla dessa tankar.
Vad jag önskar att det inte kommit nu.....men det var nog meningen.....Jag vet inte vad jag har gjort för att man ska straffa mig såhär men jag tar det.....
My life as a Princessi förra livet gjorde jag nog ej bra ifrån mig som, så nu får jag stå ut med detta.

Jag dör långsamt .......when will somebody save me?

Läste igenom vad jag bloggat om tidigare....och såg att jag i min förvirring eller i ett mycket ostabilt tillstånd skrivit något om att älska någon...
Jag inser nu att det var bara svammel. En illusion, En inbillning. Viljan att älska någon tog över.
Nej jag älskar honom inte. Jag vet det med all säkerhet. men jag tycker om honom. Han får mig på gott humör, han håller om mig så att jag känner mig trygg och hans närhet berusar mig.
Men vi ses inte så ofta, alldeles för lite faktiskt, och sen är det ju ett krux till....Han är ju inte min.
Vi borde skämmas över vad vid gjort och gör, men ibland kan man inte hejda sig.
Då vi ses så tror jag att han är den rätte men när jag tillbaka i Sverige och i min lilla lya sitter, ja då inser jag hur mycket jag lurar mig själv.
Han passar inte in i min värld..han har dock aldrig besökt den men jag tror att han också skulle se att vi lever olika liv och vi går i olika riktningar....
Men...som jag säger till mina stadgade vänner....I´m freakin 22 years old....jag vill inte slå ner mina pålar för evigt....än...I´m way too young...Jag vill fortsätta leva.... just därför kan jag behålla min lilla romans....för än så länge är inget på allvar, inget är bestämt.
Så länge den inte får mig att gråta mig till sömns eller vilja skada mig så e jag ok med det...
Han finns där som en ljusglimt i vardagen,en stjärna på min himmel (ja eme, jag gillar ditt uttryck=).

Så jag tänker låta mig ha lite roligt....låta honom sätta lite extra krydda på mitt liv då och då....


För det är ju bara jag som vet när det är dags att säga....


Au revoir cheri

Vad vore livet utan vänner? De som finns där när du är nere, som du kan skratta åt de minsta småsakerna med, som kommer skälla på dej när du gråtit över honom med H en gång för mycket.
Jag har haft tur i livet. I alla fall de senaste åren. Jag har haft många oäkta vänner. Några som jag inte ens idag tänker på. De är inte värda mina tankar.
Men sen träffade jag dem. De som jag idag anser vara en del av mig, som skapat mig, som fått mig att må bra, som tagit mig till sig så som jag är. Kanske för att jag stötte på de andra så kan jag idag uppskatta en riktig vän. De jag har närmast hoppas jag vet hur mycket ni betyder för mig... Ni som gjorde min Paris vistelse till en galen och sjukt kul period. Ni som fått gjort studietiden här i Öret till en crazy tid. Eller ni som finns där hemma jag kallar det  "riktiga" hemmet.

Ni är så speciella, ni inser nog inte vilka underbara vänner ni är, vilka unika personer ni är. Jag önskar er all lycka i livet och att ni alltid kommer vara en del av mitt liv.


Utan er hade jag inte varit den jag är idag.....

Nu är det slut. Kursen är över, tentan är gjord och luften har bara gått ur mig. Blev jag godkänd? Jag vet ärligt inte, har inte ens en känsla för hur det kan ha gått....jag vet bara att helgen kommer spenderas på ett mycket non-pluggande vis. Ta det lugnt och njuta av friheten jag har fram tills på måndag. Rå om mog själv, räkna mina jäkla points och ta det lugnt.....skulle helst vilja shoppa järnet men med de trehundra kronor som fyller upp mitt konto känns det ganska omöjligt... but oh well Vi får ju nya pengar på fredag och då är jag hemma i båstad.
Det ska faktiskt bli skoj att komma hem till the hometown. Så mamma får ta hand om mig, reta pappa lite och brodern min fixa mackapären framför mig.
Innebandyn saknar jag faktiskt också. Det ska bli himla skoj att se det igen. Och mina "hemma" vänner ska bli trevligt att träffa dem igen....
Nu har jag bott i Örebro i tolv veckor. Jag gillar Örebro. Inte lika mycket som jag gillar NYC Och Paris, men de kan inte ens jämföras....Men jag e så glad för de människor jag träffat här. Och för det denna staden och dess innehåll har gett mig dessa tre månader. Fem veckor kvar till jul, let´s have blast ladies!!!

Jag har blivit addicted. För ungefär 5 månader sedan började jag använda denna mackapären. Och jag var hooked. Sen dess har jag lärt mig en massa, fått ta del av en spännande men ganska knepig värld.
Men nu har det slått runt. En krasch och allt var borta. ALLT. Att man kan ge allt av sig själv till denna dumburk och att den lika snabbt som ögat blinkar kan ta bort allt för en.
För det gjorde den. Och nu är jag arg....egentligen inte så arg på datorn utan mer arg på mig själv. För att jag lät mig själv bli så beroende och fast vid den.
Men det ska det bli ändring på. Den ska inte få ta över mitt liv, mitt fantastiskt roliga liv.
Den ska användas vid behov av användning- that´s it!
Någon som tror mig?
Näää inte jag heller, jag kommer fortsätta sitta här framför den och plinka och ha mig....för man lär ju sig aldrig.....Men en sak vet jag iaf.....BACK UP PEOPLE.....BACK UP!!!!

Ja se jag o datorer....En kraschad data har nu vänt upp o ner på min tillvaro...Helt plötsligt har jag en ny blogg utan att ngn frågat mig om jag ville ha en ny...Alla bilder med minnen är borta, allt jag sparat- puts väck.... tänk att man kan radera saker så lätt?? Men mes amies.....jag hittade tillbaka som den envisa som jag är och nu är jag inne på min gamla blogg och det är ju här jag ska vara!!
En dag kvar, sen är tentan framför mig och snart är den över!! CAN`T WAIT!!!!

Så var man tillbaka efter en hektisk och nostalgisk helg. Det var en bra helg. Jag fick träffa mina älsklingar som jag ej sett på länge och njuta av deras sällskap. Trots den långa resan jag hade framför mig på torsdagskvällen gick den ganska snabbt. Mycket kanske tack vare den coola tjejen jag träffade. hon var skrämmande lik mig när det kommer till livet. Värdesatte och älskade samma saker som jag. Så kvällen började bra. Väl framme på flygplatsen i London bestämde vi oss för att part ways då hon tänkte ta buss och jag tåg. Men det skulle senare visa sig att bussen var det bättre alternativet då tåget inte skulle komma på ett lååångt tag. Väl inne i London möttes jag av honom. Honom, jag ej sett på sex månader. Vi promenerade runt London hela natten, pratade och hade det så underbart bra att jag aldrig ville natten skulle ta slut.
Men det var den tvungen att göra. Några timmar in på fredagen var jag åter hos honom och vi spenderade åter en underbar dag.
Lördagen var dagen då min kusin skulle dyka upp och det blev ett kärt återseende. Efter tre månader på varsin ort kunde vi äntligen face a face prata om allt som hänt. Kvällen spenderades på olika fester O nattklubbar.
En regnig söndag fick oss dyblöta och fick oss att besöka starbucks för tionde gången och umgås me vår nyblivna mamma anette och hennes söta Marius....Aren´t babys the cutest??
Träffade honom snabbt innan jag skulle åka hem....Jag tror jag älskar honom men det är så fel så fel. Han är ju inte min och jag tänker inte kämpa för det längre.
Men han gav mig månag underbara minnen att leva på ett tag.....

Jag gråter men jag känner inte hur tårarna rinner längs kinderna. Att det skulle göra så ont, jag trodde inte det. Vi ses inte ofta, du är inte min men du betyder så mycket ändå. Du får mig att skratta, le,och må bra, du får mig att gråta, vilja springa ifrån dig, viljan att hata dig. Men jag kan inte. Du är inte som jag, olika som få, men vi hade något....har något?? Du är min vän men kanske ville jag mer? Eller var det inbillning?? Hade det funnits en chans för oss?
Jag ska sluta. Jag vet nog hur det kommer bli. Jag vet att vi kommer ses igen. Jag vill se dig igen. Men inte så som vi ses nu. Utan att vi ser mer av varann när vi ses. Men tårarna rinner fortfarande och jag ser ingen väg ut ur det....Is this it??

Jag åberopar härmed att det borde finnas en lag som säger att ALLA länder borde införa Starbucks kedjan. Med sitt underbara kaffe, sin härliga atmosfär, goda patisserier och sin egna "recept"
Det borde finnas här, det måste införas!!

Isn´t it funny att det aldrig kan vara ett positivt resultat när jag som mest behöver det?
Isn´t it funny att man mår som sämst när himlen är blå eller när tåget långsamt lämnar perrongen eller när Londons sky line skymtar i flygplans fönstret.
Isn´t it funny att jag om bara 36 timmar kommer befinna mig i London och just nu vill jag bara kräkas och gömma mig.
Isn´t it funny att det beror antagligen på den person som möter mig på tågstationen??
Isn´t it funny hur lycklig jag kunde varit om jag bara...om jag bara...om jag bara.......
Nej Jag kan inte ändra något, this is who I am...and if you don´t like it, come see me in an another life time!!

London- Here I come!!