Sanna And The City!

Tänk vad olika vägar vi följer. Vi växer upp tillsammans, ibland ovetandes om den andras existens förrän man möts vid ett speciellt tillfälle. Ens stigar slingrar ihop sig och man börjar följas åt. Men någonstans längre fram väljer vi att gå åt olika håll beroende på diverse faktorer. Jag sitter i Örebro idag, det finns en upp över öronen förälskad flicka i Lule, en annan som precis fött sin första son, en annan som inte tänker på framtid mer än fem minuter ahead. Varför blir det så att vi alla går år olika håll? Hur kom jag hit,varför hamnade hon där? Givetvis för att vi är olika. Vi vill olika saker i livet, vi dras åt olika håll.
Att den ena har hund, barn och villa och är förlovad, den andre flyttar mellan Österrike och Båstad, i ständig jakt på äventyr. Den tredje bor med sin pojkvän och är snart färdigutbildad. Den fjärde velar mellan olika pojkar, olika länder. De fyra från högstadiet/Gymnasiet (8:an-2 ring). Vi började så sakt efter det att dela på oss då vi fick olika intressen, andra värderingar, andra vänner. Trots den utveckling och vändning mitt liv tagit har jag aldrig ångrat den väg jag tagit. Varje person och varje plats jag mött sen jag sprang ut studentdagen har lärt mig något. Jag har med dem gråtit, skrattat, skrikit, hatat, älskat och drömt.
Jag skulle inte vilja byta ut någon av mina erfarenheter mot något av vad mina vänner har.... samtidigt som jag vet att de känner inom sig att de valt exakt den rätta vägen för dem.
De finns i mitt liv, i mitt hjärta men de är inte in my presence. Nya människor har tagit deras plats, blivit de jag inte kan leva utan. Men trots allt vi gått igenom så har alla sin tid, allt sin plats. Och att komma hem för sommaren betyder ett kärt återseende. A lot of catching up...What are old friends for otherwise???

 Välkommen till världen lille Samuel!!

Jo, jag är arg och irriterad. Jag trodde du ville mig allt gott. Jag hoppades att du skulle bli glad för min skull, att du skulle visa glädje när jag var glad. Att du skulle visa att du brydde dig. Men istället säger du åt mig vad jag ska göra och inte göra. och kan inte ge mog något gensvar när jag som bäst behöver det.. Jag tror jag inbillat mig känslor, för det är nog ensamheten som frambringat känslor för dig. Det är nog känslan av att ha någon som gör att jag trott mig tycka om dig...Sanningen är såklart att jag bryr mig om dig, i två år har du någonstans ockuperat mina tankar. Men är det mer än så?? Kan du bli mer än det du har varit?
Jag ska ta reda på det nu, jag ska verkligen känna av och undersöka...
För hur vet man att man tycker om någon för den den är och inte för att den finns där? Hur vet jag att du och jag kan funka ihop?
Du har visat på många sätt att du är värd mina tankar, mina samtal och min tid-men lika många gånger har du gjort mig besviken, ledsen och arg. Att du sedan fått mina bästa vänner att tvivla på dig gör saken än värre. Jag vet inte var jag står längre, vet inte vad jag ska tycka o tänka...
Jag är 23, vill jag ge mig in i ett förhållande med någon jag inte känner mig säker på....vad händer om det tar slut om tre år...har jag slösat min tid eller kommer det ha varit en bra tid fylld av glädje o minnen värda att få?

Vet du vad...? Jag ska ge dig en chans. Jag ska lägga undan alla irriterade känslor och förtränga alla hatiska ord och alla sura miner. Jag ska pusha bort den lyckliga känslan jag får av att se dig o så ska jag starta om på noll. Nästa gång vi ses ska det vara som om det var för första gången. Då jag inte visste om dina hemligheter, dina bra men även dina bra sidor. Jag kommer granska dig, jag kommer notera minsta lilla ord, minsta lilla rörelse... I´ll be ur worst nightmare....cuz honestly- u don´t deserve better.....

Bloggvärlden är ändå ganska upplyftande, surfade förbi Marie Plosjös, klubbverkarens och som vanligt, mina vänners. Gillar skarpt klubbverkarens stil, men den andre "kända" personens blogg var väl inte superspännande. När man startar en blogg kanske man skulle bestämma sig för en viss röd tråd som ska löpa genom hela bloggen, ett visst tema eller så. Jag tror inte jag har någon som helst följd genom mina bloggar:) Jag bloggar om vad som helst som faller mig in, från en stor händelse till en helt vanlig vardag fylld av absolut inget av viktigt vetande....Men jag gillar att blogga, jag gör det ganska ofta, kanske way to often...men what the heck, det är nog såhär några av mina "vänner" kan få reda på vad som verkligen händer i mitt liv:=)

Idag avslutade vi vårt arbete på uppsatsen-måste säga att det har gått smärtfritt, plus att det gått åt en del rullar toapapper och en hel burk kaffe, men det har varit en trevlig experience. Kontot är återigen laddat med sköna studielåns pengar och flygbiljetterna är betalda. Dansträning inför uppvisningen gick väl ganska bra, ålänningen och jag stod på darrande ben på scen men tog oss samman och visade upp dansen....kanske tur att vi ska träna en gång till innan uppvisning på fredag....

Så ringde det. Ett franskt nummer. Inget konstigt, trodde nog det skulle vara antingen fransmannen eller jönköpingskan. Men nej- det var chefen för Indianacafe i Paris!!! På stapplande franska kom vi fram till att jag ska på intervju när jag kommer ner. I min glädje och i mitt berusade tillstånd sa jag att jag kunde tänka mig att jobba vilken timme som helst på dygnet, hur mycke som helst....hm det blir nog till att korrigera det vid ankomst, lite fritid vill man ju ha:)

Så trots att det just nu känns som att dagen inte varit vidare speciell så kan man kanske säga att det har faktiskt hänt lite grann ialla fall......

Imorgon ska vi så lämna in denna uppsats vi slitit med de senaste veckorna, sen blir det vindrickande och att svänga de lurviga på Klaras? Tja, where ever we´re headed-Im sure as hell gonna dance dance dance!!!

Ciao

 
   OS-guld och VM-guld- vad mer kan jag säga.....Fan vad vi är bra!!!

Som den sanna patrioten man är när tävlingar runt om i världen pågår så hade jag hoppats på en  trippel iår. (Ett guld i fotbolls VM vågar jag inte riktigt hoppas på.) Vi kammade hem OS-guldet för ett tag sedan och tog oss idag till VM-final i hockeyn. Så när slutsignalen gick och den svenska fanan höjdes samtidigt som du gamla du fria skrålade i högtalarna började jag rikta in mig på eurovision song contest och Carolas eventuella vinst. Men tji fick jag och resten av svenska folket. Istället för att den vackra sjönsjungande Carola fick se sig som segrare så var det dem finska lejonen..förlåt monstren som stod som segrare runt tolvsnåret och ett Europa var chockat.
Till och med ålänningen bredvid mig i soffan satt förstummad. Vad hände med sångtävlingen? Är det inte musiken som ska vara viktigast? När gick det över från en musik tävling till vem eller vad som kan vara mest chockerande vinner??
Låten var i sig inte dålig, den har potential. Men sångmässigt skulle Ukraina, Grekland och såklart Sverige haft fler tolvor än finnarna.
Var det kanske rent av proteströstning? Men protest mot vad?

 Det har på senaste tid ochså blivit en tävling om vem som kan bära kortast kjol, den djupaste urringningen eller mest botox(ja det kvinnan i rött som hade vunnit då). Kanske var det i och med den finska segern dags att sätta stopp för detta utseendefixerande.

Tävlingen har blivit ett penga jippo, med så många "förtävlingar", att alla länder ska sjunga på engelska. Eurovision är inte längre vad den än gång var. När Carola stod som vinnare med "Fångad av en stormvind", då var det på riktigt. DÅ var det verkligen rätt låt vann!
Kanske vi ska göra som OS och lägga den vart fjärde år, ha en ordentlig jury istället för en jury av folket. För denna jury som nu "rular" så är det vi-röstar-på-våra-närmaste-grannar-och våra-vänner-i-Europa-ingen-annan. Nej tråkigt har det blivit, ingen spänning utan du är redan trött på allt vad eurovision är efter tretton deltävlingar.

Har det inte förändrats tills nästa år då vi ska kämpa om gunsten i Finland så kommer i alla fall inte jag titta.
Godnatt Sverige-nu jävlar tar vi VM-guld istället, där är ju inte finnarna med längre iaf;)

Ciao!

Som den Båstad tjej at heart jag är, så har jag ett naturligt agg mot dryga stockholmare som varje sommar tar sitt pick och pack o drar söderöver. Men innan de kommer till oss krävs det en del planering. De senaste YSL-solglajjerna måste inhandlas, så gott som en helt ny garderob och vi får inte glömma att ringa hyrbilsfirman så vi har en snygg merca att dra ner till Båstad i. Lånet från banken är redan klart och dessa 20 000 banken så snällt pungat ut mot bättre vetande ligger tryggt i sedelklämman i bakfickan. Pappas futtiga 15 000 räcker ju inte på långa vägar-vad tror han egentligen?
 Puh det är hårt att vara brat, wannabe brat eller helt enkelt dryg sthlmare!
Sen måste en viss attityd hela tiden vara på sin plats, otrevlig men ändå lite sliskig, inte sur men definitivt inte glad över att vara där.
Som born and raised i Båstad så har man lärt sig att skilja en Sthlmare från mängden. Man vet när det kommer komma en högljudd kommentar eller en stor suck av hur jobbigt det är att plocka upp sedelklämman-den är ju så tung!
Ta den Sanna som levde för några år sedan. Hon bemötte dem med ilska, trumpenhet och kanske lite avundsjuka. Men med åren kommer visheten. Nu för tiden är det med ett överdrivet leende jag bemöter dem över disken på ICA, för jag vet att när dessa dior-klädda flicks och pojks åker norrut igen så kommer de också kränga på sig en illaluktande keps och ställa sig i en liknande disk som jag nu står i. Kanske inte de som har "Daddys money" men de andra som jag beskrev ovan.
Men det är inte bara i Sveirge huvudstadens invånare är impopulära.
Under min tid i France i Aix en Provence visade det sig att Parisarna minsann inte var så omtyckta de heller...Är det så det ska vara? Ska vi ogilla huvudstads invånare? Vd har de som inte vi har?
Denna sommar ska jag själv bli a "wannabe parisare", men med erfarenheten av the stockholms, så ska jag vara den trevligaste människan i stan- jag är ju trots allt bara en "fejk" parisare....

läs gärna http://klubbverkaren.blogspot.com/  - I actually like this dudes thoughts :=)

Ciao

Regnet duggar ganska rejält utanför fönstret, Phil Collins skrålar för fullt  "you´ll be in my heart" i kör med american idol deltagarna. Men idag är en sådan dag som allt bara känns gutes!!
I och med att tentorna gått sädår innan så måste jag säga att idag fick jag tillbaka en VG tenta och stoltheten lyser! Jag är jävligt stolt över mig själv-I´m not afraid to say it!
Dagen följdes av olika mail som lugnade mina nerver inför sommaren lite. En mysig promenad med ålänningen till diverse platser och sen hem till en mysig te fika med strängnäs flickan tvärs mittemot.

Denna termin har inte varit det bästa men för varje dag den gick framåt skingrade sig molnen och jag mådde bättre och bättre. Jag har lyckats med det mesta jag föresatt mig, och en av de sakerna var att försöka leva mer i nuet. Jag lever hela tiden en månad, en timme eller rent av bara några minuter framåt. Och det måste man ju då man planerar saker längre fram. Men samtidigt missar man allt roligt som händer en just i denna sekund.
Det har tagit mig ända sen jag tog studenten att inse att jag måste sluta leva där framme och koncentrera mig på mig här och nu. Rome wasn´t built in a day-därför kommer det kanske ta lite tid att lära sig leva såhär men jag ser redan framsteg. Jag njuter av att promenera på morgonen, tänker inte då på vad jag ska göra när jag kommer hem. Under hela tiden i Tyskland tänkte jag inte fram en enda sekund utan fanns hela tiden present both fysiskt och psykiskt. Progresss-I´m telling u!

Ciao

Det är ganska underligt men samtidigt underbart hur vädret kan förändra en värld, ja den värld jag lever i  ialla fall. Det var som om solen och värmen öppnade en dörr jag inte sett innan. Jag gick in och upptäckte att livet är inte så jäkla hemskt ändå. Att osäkerheten som funnits inom mig ett tag seglat ut och fyllt mig med starka fläktar av stark vilja och upprymdhet och glädje. Det är nog femte bloggen jag skriver liknande denna men samtidigt har jag ju också skrivit ett tiotal bloggar om hur livet kan vara så hemskt.

Hade för en halvtimme sedan ett nervöst sammanbrott och det enda som fanns till hands var marlboro lighten, så med lite frisk och lite förgiftad luft i lungorna lugnade sig nerverna lite och jag insåg att detta är det bästa jag gör, kanske någonsin!! Så nervös är väl det sista jag borde vara, men att stå och trampa i kvicksand är alltid jobbigt.
 
Men jobbigt ska jag inte säga att jag har det, jag lider med min New Yorkinna, att bli så sviken av en man,någon hon gjorde allt för, älskade och älskade än mer. Och han svek henne på alla möjliga plan och nu är hon ensam i ett land som inte är hennes, och inget har hon, verkligen ingenting. Hur kan livet utveckla sig så olika för oss? Vad gör vissa för att få må bra medan andra dras ner i det svarta hålet och försöker kämpa sig upp men trillar hela tiden ner?

Mina Örebromusketörer är ute på äventyr ikväll, tja hos grannarna antar jag och gluttar TV. Inget extraordinärt men msnen lyser med sin tysthet.

Sist men inte minst: Jenny, jag lovar inget men kanske jag också följer med till Versaille, inte helt omöjligt, dock flicks, kommer det bli mycket häng i Bastille, på Long Branch Cafe, på cafe med VM på Widescreen, varma dagar i parkerna. Det kan jag lova er!

Ciao! 

Känslan av att jag verkligen är ute på djupt vatten är påträngande. Det är bestämt nu och rädslan börjar krypa in på en. Men genom hela livet väljer oftast denna trygga och säkra vägen och jag kan nog för första gången i mitt liv säga att jag ger mig ut på osäkra vägar. Samtidigt som rädslan dunkar i bröstet så vet jag att om jag inte gör detta så kommer jag sitta hela hösten och ångra mig. Ångra att vi ej åkte, ångra att vi ej tog chansen. Och nu är det till 100% bestämt. 

Och ni ska bara veta hur jag skakar.... 

Hamburg blev en trevlig avstickare från plugglivet. Shopping blandades med goda glasspauser och en skönsjungande italienare som imponerade. Kussen och jag letade febrilt efter ett nattliv men hittade inte en enda plats där vi kunde svänga våra lurviga utan istället tog vi en snacketolva. Trevlig och avslappnande helg. Men nu tror jag allt det är dags att åka tillbaka till min små stjärnor på min Örebro himmel dvs ålänningen och skåningen. De väntar däruppe på mig med lite snaskigt skvaller- I just know it!
 Så nu är det B-uppsats, soliga dagar och avslut på denna terminen som väntar!

Ciao!

Solen i Örebro, B-uppsats, morgonpromenader och studentliv i all ära men det är dags för något nytt att hända. Så idag drar jag söderut. Första anhalt blir Båstad, sen imorn bär det av mot Hamburg och smörsångaren Eros Ramazotti. Tänk att jag ska stå där med tio tusentals trånande tyskar som bara äääälskar denna man. Hujeda mig!! Det är min mamma som fick biljetter till hans konsert i julklapp(av mig hihi) och nu ska jag få äran att få följa med. Även kussen o hennes mor ska med, så vi får väl också passa på att utforska det tyska nattlivet...
Sen är det tre (förhoppningsvis soliga) veckor kvar av maj, av Örebro, av uppsats, av jobbsökande. Sen bär det av till min favorit plats i denna värld just nu-Paris. Där ska jag tillsammans med mina två sanna musketörer spendera sommaren.
Det började egentligen förra sommaren då jag sa att nästa sommar ska jag bo i Paris. Men tiden gick och planen försvann mer och mer och vid jul var det inte ens ngt jag tänkte på. Så i april i år blev det time for semester i just denna ljuvliga stad och då insåg vi alla tre att WE HAVE TO LIVE HERE!! Så de senaste veckorna har spenderats med att söka jobb, jobb, jobb. Och boende....Har vi tur får vi denna lgh som vi just nu sökt...Håll tummarna.

Det är inte ofta jag gör något osäkert. Jag vill veta vad som väntar mig, vad som dyker upp runt hörnet. Jag tror stenhårt på säkerhet och trygghet. Därför kan ni kanske förstå den växande klumpen i magen då vi nu kommer åka ner jobblösa och söka på plats med risk för att inte hitta ngt och få åka hem igen. Men det kommer förhoppningsvis inte hända. Men samtidigt så trängs klumpen undan av alla fjärilar och lyckokänslor som jag får av att tänka att detta verkligen kommer hända.
Det är kanske därför humöret har varit på topp de senaste dagarna, kanske därför jag mår bättre varje dag, att de bekymmer jag trott mig haft helt plötsligt försvunnit och ersatts av hopp och glädje....
Eller.....eller så är det bara solens påverkan......
Ciao

Hur kan det vara att man tänker på en person dygnet runt, fantiserar,drömmer och längtar, och sen tack vare ett telefonsamtal så är den personen bortblåst och ersatt av en annan?
Hur ska man tolka detta?

Men trots dessa confused feelings så har jag kommit så långt att jag inser att jag älskar denna person som sitter på andra sidan atlanten.  Jag älskar honom för att han är så rolig, alltid glad när vi pratar, alltid positiv och alltid så där jobbigt omöjlig som jag kommer ihåg honom då han var min. Men jag vill inte ha honom som bara min(han behöver ju inte vara ngn annans dock, han kan vara som den fria fågel han gärna vill vara:), utan jag vill bara ha honom i en liten låda. Så kan jag plocka upp honom och prata med honom whenever I feel like it...haha nej då men han är den första jag någonsin känt mer för och han letade sig in i mitt innersta och har lyckats hålla sig kvar där. För trots att jag gått vidare så finns det fortfarande ett band som inte vill klippas oss emellan. Vi har inte setts på snart tre år. Men jag ska träffa honom i år. Det har jag bestämt. Jag vet inte när, han vet inte ens om att vi kommer att ses men det kommer vi....


As for the other one...nej fransmannen har inte hört av sig. Han vet kanske inte att vi grälat då vi har olika perspektiv av vad ett gräl innebär, eller så är han really pissed of och vägrar prata med mig. Det löser sig. Jag tror stenhårt på Timbuks budord. För det gör verkligen det. Det löser sig faktiskt ALLTID.

Jag sitter här nu med en stor godispåse i magen. Och en röd näsa som varit ute i solen alldeles för mycket denna helg. Jag har haft mitt första gräl med fransmannen. ( Min näsa är ej röd pga av ett slag då allså=) Vi tjafsar med jämna mellanrum men denna gången var det på riktigt. Och jag hatar att bråka med någon, speciellt någon som jag bryr sig så mycket om. Därav godispåsen och jag vankar fram och tillbaka och tittar på mobiltelefonen var tredje sekund för att vara säker på att han ej har ringt... Men det har han inte, nu har det gått tre timmar så nu kommer han ej ringa, så är det bara. Puh vad det är crazy jobbigt att ha det såhär.

Men....helgen spenderades i Herrfallet utanför Örebro. Där var jag på fadderutbildning för att lära mig att på bästa sätt ta hand om dessa små nollor som en dag kommer stå på introduktionen om tre månader.
Det har varit mycket skoj. Trevligt folk hittade jag bland de andra så skumma ekonomerna och diverse andra people from outer space. Fick skratta, sjunga runt lägerelden med begåvade trubadurer, visa mina skills i brännboll( damn am I good as a brännare??), prova på olika lekar och lyssna till diverse föreläsningar. Jag har bränt ansiktet och envisats med att ha solglasögon och har nu vita ringar runt ögonen. Men jag har haft mycket mycket skoj och jag kan ta tillbaka mina ord om att det inte finns pojkar på denna skolan för efter denna helg måste jag erkänna att det finns potential. There, I said it!:)
Imorn är det dags för "nytt liv" igen. Jag börjar om och om varje vecka. Men denna gång är det infär sommaren...har varit lite halvloj på senaste. Nu sätter vi igång!!!

Så i väntan på att fransmannen kanske...kanske....KANSKE hör av sig så ska jag göra det jag är bäst på, att skriva listor och planera för de sista veckorna i Öret!

Ciao

Vill passa på att be om ursäkt. Jag vet att jag är ganska negativ, tja most of the time faktiskt. Det har tyvärr blivit så. Sen 2004 har något saknats, något i mitt liv inte stått rätt till. Jag vet fortfarande inte vad det är men I´m working on it. Jag önskar att den gnagande känslan av saknad, av att vara på fel ställe, av att inte vara tillfreds med mig själv kunde försvinna. Den förtar och förgör mig. Men kanske fårjag mitt svar i sommar, kanske kommer sommaren innebära ett steg i rätt riktning och det hade gjort så mycket...Så jag är faktiskt lessen att allt blir negativt när det kommer för mig...Ill try to do better....

Idag var andra dagen jag njöt av vackert väder och efter en lång promenad i morse tog jag och två vänner sats och promenerade ända in till stan. Sen blev det Kubb, brännboll och till slut krocket. Och jag måste faktiskt ta tillbaka en saj jag tidigare sagt. Det är faktiskt riktigt mysigt med den skånska dialekten. De två sanna skåningarna jag o Micela fick idag sällskap av en galen lundapojk som fick oss att skratt gott med sina långdragna analyser av hur krocket faktiskt skulle spelas. Mycket trevlig kväll men ett gäng mysiga människor.

Fem veckor kvar av denna termin. Ganska stolt över mig själv att jag nu snart har gjort ett år på universitetet. Jaghar tagit mig igenom det och det har gått hyfsat. Ska bli skönt med sommarlov:=)

Keep enjoing the sun while its here...

Ciao!

Det var en grå daskig dag, klockan närmade sig nio och jag stod och fyllde på pain au raisins i hyllan. Hade jobbat några veckor på Coffee Republic och trivdes gutes gutes. Så kom han. Lång, smal, inte jättesnygg utan mer alldaglig. Han hade svarta jeans och en lång röd orange rock på sig. Svarta solglasögon(som givetvis blockerade den starka solen??) och ganska glåmig färg i ansiktet. Det var första gången jag såg honom här men en av de andra kände igen honom och gav honom "his usual"-earl grey the-black. Jag tänkte inte så mycket mer på honom men när han igen senare under eftermiddagen ännu en gång kom in för en te blev det jag som fick "serva" honom.
När jag tittade honom i ögonen efter att ha gett honom teet, så log han mot mig och hela jag blev röd som en tomat. Jag vet inte vad det var, men efter den händelsen så blev det så varenda evigaste gång han kom. Och han var där ganska ofta, så minst en gång i veckan stod jag som den klarast lysande tomaten i kassan och gav honom sina pund tillbaka.
Han var inte min typ, vi sa aldrig mer än två-tre ord till varann men ändå fick han hela mig varm inombords, så att hela jag rodnade .....Vad är det som gör att vissa personer har den effekten på en?? Var var det med honom som fick mig att reagera somjag gjorde?

Någon som försöker säga mig något genom att få mig att reagera så? Är det meningen jag ska kasta mig på ett flyg till London och leta upp honom?? Eller var det bara.....inbillning??

Att masa sig upp kl sju på morgonen brukar normalt inte vara något man vill göra. Men när jag såg hur solen redan då sken genom fönstret var det bara att kasta av täcket och ge sig ut på promenad. En härlig start på en alldeles vanlig dag som varit ovanligt bra. Morgonpromenaden följdes av B-uppsats med min två rockare med solen fortfarande skinande genom det öppna fönstret. Solen var nog den bidragande faktorn till min lycka idag för även om det inte hänt något speciellt idag så kommer jag nog komma ihåg idag.
Första riktiga vårdagen, med promenixer fyra ggr om, jordgubbar till lunch och vaniljglass till dessert...Kunde ha kombinerat dem om det inte vore för att jag köpte glassen senare hihi...
Min ålänning har äntligen moved one step ahead och jag är glad att hon vågade, ÄNTLIGEN!

Min lycka kanske också beror på att jag för första gången på mycket länge kände mig tillfreds med nuet. Jag längtar alltid framåt, till saker som ska inträffa. Men idag levde jag i nuet. Och det var så underbart skönt.

Kanske beror min lycka också delvis på att det nu är bestämt att det blir Paris i början av juni. Det kommer i alla fall bli minst EN vecka där i sommar tillsammans med mina cheries. Nu är frågan-kan vi upprepa det roliga vi hade senast? Och det finns bara ett svar på denna lilla oskyldiga fråga -HELL YEAH!!!
Denna gång blir ännu bättre!!

Jag hoppas på ännu mer sol imorgon, för imorgon ska jag göra ärenden och sitta ute i solen och läsa.
Eftersom jag gick till frisören och gjorde slingor som sa att jag skulle sätta mig i solen och bleka dem så får jag la göra det:)

Ciao!

Vad är egentligen ett liv? Vad ska det innehålla för att en människa ska vara lycklig? Hur ska mitt liv vara för att jag ska vara lycklig? Jag grubblar och grubblar...
Ok, jag är en mer negativ person än vad jag är positiv. Jag vet. Jag lever inte i nuet då jag alltid längtar till något. Men om jag alltid längtar till något borde jag inte ta mig till den plats jag längtar till alltid? Den enda tiden i mitt liv jag inte längtat efter något var under den tiden jag bodde där. Den staden har mer att tillföra än vad Örebro har gett mig under detta året, men visst man kan inte jämföra.
Vad är vänner? Vad ska en vän vara för mig? Under mina år har jag mött människor jag idag inte vill leva utan, människor som lätt fallit i glömska, människor som inte varit värd min tid och människor som sårat och inte varit värda att kalla en vän.
Ikväll fick jag ett sms av en av dem som betyder mest. Hon hade precis samma tankar som jag. Ut med elaka vänner, bort med saker som gör mig miserable, ställen som ger me the creeps och får tårarna att falla.
Jag vill att min familj ska acceptera det jag gör och mitt val av personer jag vill ha runt omkring mig. Jag vill bo i Paris med de vänner som gör mig glad, det finns ung en handfull av dem som jag skulle flytta ner där. Jag skulle vilja träffa en fransman(ja för ska jag bo Paris så blir det väl bäst?)som kan viska fina ord på franska i mitt öra, som är bara min och just sådär som jag vill ha honom. Är det ett realistiskt mål eller en oseriös dröm? Jag lutar nog åt det första. Det är inte omöjligt, tja om nu alla mina flickor vill bo i Paris dvs, men två av dem vet jag vill, de andra är ju redan så utspridda så de får väl bo kvar, men de måste komma o hälsa på!
Familjen har alltid stöttat mig i mina val, vart flyttlassen gått, vilka vänner jag har osv...Men pojkarna har de haft svårare för....Hur kan jag övertyga mig själv att viktigast är att jag mår bra med han, ÄVEN om min familj är tveksamma till honom?
Jag lever aldrig i nuet. Men samtidigt så får man ju se, vad finns det att se fram emot här i nuet????
Plugg i bibblan-ljummet, Kåren på fredagkvällarna-kan leva utan det, vardagskvällarna i min lya med tvn?-ngt jag heller inte vill göra vareviga kväll. Då och då inträffar det saker, som drinkar o middag på Pacos med ålänningen, spelkvällar med roligt folk,björnis en lördagkväll...och ett enstaka biobesök då o då. Är det så här livet är...är det inte mer än så?
Visst jag gör väl inte mycket för att det ska bli SUPERbra men utbudet är litet och jag vet inte längre vad jag ska göra....

Nu är det ny månad, sista månaden innan sommaren. Jag vet vad denna månad ska innehålla för min egen del. En hel massa jobbletande i Paris, långa morgonpromenader, b-uppsats, GI-metod....så får vi hoppas att sista terminen i Öret nästa år blir mer spännande och att sommaren blir sådär underbar som bara den skulle kunna bli med mina musketörer i världens bästa stad med våra homies....

Piece out
Ciao!