Sanna And The City!

Läste igenom vad jag bloggat om tidigare....och såg att jag i min förvirring eller i ett mycket ostabilt tillstånd skrivit något om att älska någon...
Jag inser nu att det var bara svammel. En illusion, En inbillning. Viljan att älska någon tog över.
Nej jag älskar honom inte. Jag vet det med all säkerhet. men jag tycker om honom. Han får mig på gott humör, han håller om mig så att jag känner mig trygg och hans närhet berusar mig.
Men vi ses inte så ofta, alldeles för lite faktiskt, och sen är det ju ett krux till....Han är ju inte min.
Vi borde skämmas över vad vid gjort och gör, men ibland kan man inte hejda sig.
Då vi ses så tror jag att han är den rätte men när jag tillbaka i Sverige och i min lilla lya sitter, ja då inser jag hur mycket jag lurar mig själv.
Han passar inte in i min värld..han har dock aldrig besökt den men jag tror att han också skulle se att vi lever olika liv och vi går i olika riktningar....
Men...som jag säger till mina stadgade vänner....I´m freakin 22 years old....jag vill inte slå ner mina pålar för evigt....än...I´m way too young...Jag vill fortsätta leva.... just därför kan jag behålla min lilla romans....för än så länge är inget på allvar, inget är bestämt.
Så länge den inte får mig att gråta mig till sömns eller vilja skada mig så e jag ok med det...
Han finns där som en ljusglimt i vardagen,en stjärna på min himmel (ja eme, jag gillar ditt uttryck=).

Så jag tänker låta mig ha lite roligt....låta honom sätta lite extra krydda på mitt liv då och då....


För det är ju bara jag som vet när det är dags att säga....


Au revoir cheri