Sanna And The City!

Jag gråter men jag känner inte hur tårarna rinner längs kinderna. Att det skulle göra så ont, jag trodde inte det. Vi ses inte ofta, du är inte min men du betyder så mycket ändå. Du får mig att skratta, le,och må bra, du får mig att gråta, vilja springa ifrån dig, viljan att hata dig. Men jag kan inte. Du är inte som jag, olika som få, men vi hade något....har något?? Du är min vän men kanske ville jag mer? Eller var det inbillning?? Hade det funnits en chans för oss?
Jag ska sluta. Jag vet nog hur det kommer bli. Jag vet att vi kommer ses igen. Jag vill se dig igen. Men inte så som vi ses nu. Utan att vi ser mer av varann när vi ses. Men tårarna rinner fortfarande och jag ser ingen väg ut ur det....Is this it??