Life
Vad är egentligen ett liv? Vad ska det innehålla för att en människa ska vara lycklig? Hur ska mitt liv vara för att jag ska vara lycklig? Jag grubblar och grubblar...
Ok, jag är en mer negativ person än vad jag är positiv. Jag vet. Jag lever inte i nuet då jag alltid längtar till något. Men om jag alltid längtar till något borde jag inte ta mig till den plats jag längtar till alltid? Den enda tiden i mitt liv jag inte längtat efter något var under den tiden jag bodde där. Den staden har mer att tillföra än vad Örebro har gett mig under detta året, men visst man kan inte jämföra.
Vad är vänner? Vad ska en vän vara för mig? Under mina år har jag mött människor jag idag inte vill leva utan, människor som lätt fallit i glömska, människor som inte varit värd min tid och människor som sårat och inte varit värda att kalla en vän.
Ikväll fick jag ett sms av en av dem som betyder mest. Hon hade precis samma tankar som jag. Ut med elaka vänner, bort med saker som gör mig miserable, ställen som ger me the creeps och får tårarna att falla.
Jag vill att min familj ska acceptera det jag gör och mitt val av personer jag vill ha runt omkring mig. Jag vill bo i Paris med de vänner som gör mig glad, det finns ung en handfull av dem som jag skulle flytta ner där. Jag skulle vilja träffa en fransman(ja för ska jag bo Paris så blir det väl bäst?)som kan viska fina ord på franska i mitt öra, som är bara min och just sådär som jag vill ha honom. Är det ett realistiskt mål eller en oseriös dröm? Jag lutar nog åt det första. Det är inte omöjligt, tja om nu alla mina flickor vill bo i Paris dvs, men två av dem vet jag vill, de andra är ju redan så utspridda så de får väl bo kvar, men de måste komma o hälsa på!
Familjen har alltid stöttat mig i mina val, vart flyttlassen gått, vilka vänner jag har osv...Men pojkarna har de haft svårare för....Hur kan jag övertyga mig själv att viktigast är att jag mår bra med han, ÄVEN om min familj är tveksamma till honom?
Jag lever aldrig i nuet. Men samtidigt så får man ju se, vad finns det att se fram emot här i nuet????
Plugg i bibblan-ljummet, Kåren på fredagkvällarna-kan leva utan det, vardagskvällarna i min lya med tvn?-ngt jag heller inte vill göra vareviga kväll. Då och då inträffar det saker, som drinkar o middag på Pacos med ålänningen, spelkvällar med roligt folk,björnis en lördagkväll...och ett enstaka biobesök då o då. Är det så här livet är...är det inte mer än så?
Visst jag gör väl inte mycket för att det ska bli SUPERbra men utbudet är litet och jag vet inte längre vad jag ska göra....
Nu är det ny månad, sista månaden innan sommaren. Jag vet vad denna månad ska innehålla för min egen del. En hel massa jobbletande i Paris, långa morgonpromenader, b-uppsats, GI-metod....så får vi hoppas att sista terminen i Öret nästa år blir mer spännande och att sommaren blir sådär underbar som bara den skulle kunna bli med mina musketörer i världens bästa stad med våra homies....
Piece out
Ciao!
Ok, jag är en mer negativ person än vad jag är positiv. Jag vet. Jag lever inte i nuet då jag alltid längtar till något. Men om jag alltid längtar till något borde jag inte ta mig till den plats jag längtar till alltid? Den enda tiden i mitt liv jag inte längtat efter något var under den tiden jag bodde där. Den staden har mer att tillföra än vad Örebro har gett mig under detta året, men visst man kan inte jämföra.
Vad är vänner? Vad ska en vän vara för mig? Under mina år har jag mött människor jag idag inte vill leva utan, människor som lätt fallit i glömska, människor som inte varit värd min tid och människor som sårat och inte varit värda att kalla en vän.
Ikväll fick jag ett sms av en av dem som betyder mest. Hon hade precis samma tankar som jag. Ut med elaka vänner, bort med saker som gör mig miserable, ställen som ger me the creeps och får tårarna att falla.
Jag vill att min familj ska acceptera det jag gör och mitt val av personer jag vill ha runt omkring mig. Jag vill bo i Paris med de vänner som gör mig glad, det finns ung en handfull av dem som jag skulle flytta ner där. Jag skulle vilja träffa en fransman(ja för ska jag bo Paris så blir det väl bäst?)som kan viska fina ord på franska i mitt öra, som är bara min och just sådär som jag vill ha honom. Är det ett realistiskt mål eller en oseriös dröm? Jag lutar nog åt det första. Det är inte omöjligt, tja om nu alla mina flickor vill bo i Paris dvs, men två av dem vet jag vill, de andra är ju redan så utspridda så de får väl bo kvar, men de måste komma o hälsa på!
Familjen har alltid stöttat mig i mina val, vart flyttlassen gått, vilka vänner jag har osv...Men pojkarna har de haft svårare för....Hur kan jag övertyga mig själv att viktigast är att jag mår bra med han, ÄVEN om min familj är tveksamma till honom?
Jag lever aldrig i nuet. Men samtidigt så får man ju se, vad finns det att se fram emot här i nuet????
Plugg i bibblan-ljummet, Kåren på fredagkvällarna-kan leva utan det, vardagskvällarna i min lya med tvn?-ngt jag heller inte vill göra vareviga kväll. Då och då inträffar det saker, som drinkar o middag på Pacos med ålänningen, spelkvällar med roligt folk,björnis en lördagkväll...och ett enstaka biobesök då o då. Är det så här livet är...är det inte mer än så?
Visst jag gör väl inte mycket för att det ska bli SUPERbra men utbudet är litet och jag vet inte längre vad jag ska göra....
Nu är det ny månad, sista månaden innan sommaren. Jag vet vad denna månad ska innehålla för min egen del. En hel massa jobbletande i Paris, långa morgonpromenader, b-uppsats, GI-metod....så får vi hoppas att sista terminen i Öret nästa år blir mer spännande och att sommaren blir sådär underbar som bara den skulle kunna bli med mina musketörer i världens bästa stad med våra homies....
Piece out
Ciao!
Kommentarer
Postat av: micela
det är du som ska forma livet, inte livet som ska forma sig efter dig. so come on, do it!
Postat av: Sanna
Men du har ju så rätt min kära-det rådet ska jag ta vara på!
Postat av: emelie
visdomsord fran micela
Trackback
