Sanna And The City!

 Vi har ett ganska roligt gäng grannar. Tjejen mittemot sitter vid sitt fönster(vis sitt skrivbord tror vi) och pluggar HELA dagarna. Läser en mega tjock bok och glr inget annat förutom att laga mat och sova. Det var inte förrän efter tre veckor som vi såg henne ta sig utanför lägenheten och sen inte komma hem förrän dagen efter HMMM äventyr kanske? Sen har vi den snygga killen som bor ovanför oss som knackade på vår dörr den dagen vi alla hade bestämt oss för att sunka ner oss ordentligt och hade ansiktsmask, hårinpackning och glasögon och sunkkläder. Han frågade med sitt fina leende om vi sett hans katt, den hade nog sprungit bort. Vi har ej sett honom sen dess och vi har ALDRIG sett en katt.... Paret som bor snett bredvid är nog relativt normala för att vara fransmän. Sen har vi den mest konstiga av det konstiga. Varje morgon hör man hur ngt tungt ramlar ner för trappan. DUNK DUNK DUNK låter det och det är VARJE morgon det händer, även ibland två ggr på eftermiddagen. Efter någon vecka fick vi äntligen veta vad det var som pågick. Det bor en tant två våningar upp som har antingen knallrött eller rosa läppstift långt utanför läpparna, svart kajal från ögonen och ner till halva näsan. De mest konstiga kläderna och...två dramaten som hon VARJE dag släpper ner för trapporna för att hon förmodligen INTE orkar bära ner dem. Sen står hon utanför för ytterdörren med sina väskor och går tre steg med den ena och sen tre steg med nästa. Det längsta hon kommer är posten en km bort. Där vänder hon och kör samma prosedur hem. Då ska hon in genom dörren och upp med väskorna. Och GUD NÅDE dig om du vill hjälpa henne vilket vi flertalet gånger har erbjudit oss. Att hålla upp dörren, att bära upp väskorna MEN NEJ, hon blir nästan arg när man säger något. Så nu har vi slutat erbjudit oss och varje gång man träffar henne går man förbi och då skrattar hon sitt gälla skratt och mumlar för sig själv(vilket hon dock gör HELA TIDEN). Vi har funderat på att ringa någon men samtidigt, hon kanske är fullt normal, jag menar vem är inte det, som slänger ner sina fullpackade dramaten för trapporna VARJE DAG????
Sen har vi pizzabagaren mittöver gatan. Trevlig beurrekille som frenetiskt vinkar vajre gång vi öppnar ytterdörren och som vågat prata med oss några ggr. Sen bartender i baren under oss, som kastar sig ur baren varje gång vi släntrar ut. Nu har jag även lyckats bli polare med köttbutikens föreståndare en bit bort, bara genom att gå förbi några ggr, han vinkar ivrigt. Och sen får vi inte glömma grönsaksoch frukt mannen borta vid sushirestauranten. Bonjour madamoiselle, comment ca va??? Venez me moir plus souvent s´il vous plait!!! Blir man överfallen så har man ju iaf homies lite varstans. Dock kan jag ej gå till sushishopen. Jag och asiater går inte precis ihop efter min incident i London) for those of u who know) otrevliga och snikna är vad de är!!! trots att jag gärna äter där så blir det inte dit man springer i nödfall:)
Nu ska vi bege oss ut på en promenad och se vart vi hamnar, en café creme står iaf på programmet!
Ciao