Sanna And The City!

Jag har kommit påatt det är inte fel på killarna jag träffar. Det är mig det är fel på. Jag säger inte nej tillräckligt mycket, jag visar inte tillräckligt klart att jag inte är intresserad utan kan ge dem ett leende trots att jag inte alls vill prata med dem. Jag är för snäll och för mesig helt enkelt, ett mähä som min kära E brukar säga! När jag nu begav mig ut på ärenden idag fick jag veta att en kille satt utanför min lgh och väntade. Vi behövde prata tyckte han medan jag INTE alls vill se han!!! Sånt skrämmer mig då man inte vet vad människan tar sig till. Alla vill vi ha ngn att skratta med, och tycka om men bara en av dem alla jag träffat har jag verkligen älskat och inte ens han var vidare snäll. Jag har fått nog så det står mig upp i halsen, faktiskt. Men det är väl bara att erkänna det är fransmännen som är konstiga och underliga medan de svenska är mesiga och gömmer sig och amerikanerna är otrogna och lögnare. Engelsmännen verkar också vara lite obssesive. Jag dömer utifrån de jag dejtat så jag kan ej tala för alla men min fråga är ifall det VERKLIGEN FINNS EN ENDA NORMAL KILLE MENAD FÖR MOI?????

Till något annat. Såg bio(simpsons) igår och den var faktiskt lite smårolig. Sen begav jag och F oss vidare till en inflyttningsfest för S. Där träffa vi hennes pojkvän och hans polare. Men då hans polare trodde att jag var F.s flickvän fick de enligt franska regler inte prata med mig. Tydligen pratar inte franska killar med kompisars flickvänner MIFFFFFFON!
Men det var trevligt och jag måste säga till sommarens fördel att jag har upplevt så himla många olika saker att jag önskar sommaren kunde fortsätta tre månader till. Men nu bär det hem om 10 dagar. Men först kommer Eme och GUD va skönt d ska bli att få tjattra igen en massa. J är ju borta och S lämna oss för mer än en vecka sedan....Trist är bara förordet.

Ciao