Sanna And The City!

Okej, varje gång jag lär känna nya människor dröjer det inte länge förrän personen öppnar upp sig och berättar om olika problem eller annat som de behöver få ur sig. Jag älskar att lyssna och försöka hjälpa så givetvis finns jag där idel öra. Därav självutnämnd "hobbypsykolog" Men eftersom det är just bara hobbypsykolog så kan man som vän vänta sig att få den behandligen tillbaka när man själv behöver prata. Och det känner jag från många håll inte är fallet. Det blir ett hummande, ett nickande och det löser sig nog och sen vänder samtalet tillbaka till personen mittemot. Jättetrist. Sjukt trist. Det finns egentligen bara fyra-fem personer jag känner jag får en annan respons av och därför har jag ju slutat försöka prata med andra och väljer att bara lyssna på dem för de har gjort klart att de inte är intresserade av att lyssna.Sen finns det ju givetvis dem jag inte har en sådan relation till som gör att vi ej öppnar oss för varann men det är ju ej dem jag pratar om.
Ja jag låter hård men jag har insett att ingen kommer göra mitt liv bättre om jag inte säger ifrån. Så here I go, jag säger ifrån. Jag bryr mig om var och en av er men kan ni inte ge mig samma omtanke så vill jag inte längre bry mig om era problem.
Jag har grubblat på detta länge så det var dax idag att let it all out:)

Ciao lovely darrlins;)