80-talisters syndrom
Ron vill inte infinna sig. Sedan jag var 19 har jag bott i USA(New Jersey,San Diego),Kanada(Fredericton),Frankrike(Paris, Aix-En-Provence),England(London) och Örebro. 7 olika städer i fem olika länder. Ändå kan jag inte känna att en ro vill infinna sig. Jag kände under en tid i San D att jag ville slå mig ner i någon stad och rota mig där. Men vart jag än är fysiskt så är jag på nästa ställe psykiskt. Jag vill hela tiden vidare, njuter inte redigt av stunden. Och även som (snart) 26-åring har jag inte känt av att hattandet stillat sig. Som jag diskuterade med Emelie på morgonen så kom hon fram till att det nog är 80-talssyndromet. Det finns två kategorier i detta syndrom.
1. Rofyllda 80-talister
De som efter gymnasiet kanske backpackade, eller bodde utomlands en kort period för att sen antingen börja jobba eller plugga i Sverige. De har nu jobb, pojkvän och kanske något barn på väg. Eller så fick de barn tidigt och jobbar nu och har familjelivet som vardag. De trivs förträffligt med att bo på ett och samma ställe, med sin älskade pojkvän, eventuella barn och det jobb de har. De åker oftast tll Thailand eller någon annan semesterort på semester. De har antingen pluggat tidigt eller börjat arbeta utan utbildning och arbetat sig uppåt.
2. ICKE-rofyllda 80-talister
De som efter gymnasiet åkte utomlands, och fortsatte göra det hela tiden. Som tog utbildningar lite här och var. Lite ströjobb här och där. De som kanske pluggade utomlands och har nu hattat rundor över Europa, USA, Asien eller kanske rentav Afrika. Volontärat, praktiserat, festat i Kampala eller Bombay men som sedan dragit vidare in search of...ja vem vet, nya äventyr eller bara något som stillar sökandet i kroppen. Som hela tiden ser ett slut på varje tillvaro. Efter ett halvår,ett år eller två. Som inte vill binda sig eller skaffa lägenhet med rädslan för att bli där.
Det finns inget som är rätt eller fel, man är som man är och det är inget man egentligen ska sträva efter att ändra. Man föds och blir som man är pga vilka man umgås med, vad man upplever och vad man söker i livet. Jag tillhör kategori två men önskar ibland att tillhöra kategori ett. Jag vill känna att staden jag bor i är mitt hem, iaf för ett antal år, där jag kan bygga upp en vänkrets, hitta favoritställen att hänga på. Men istället tänker jag på hur ont i magen jag har av att inte få vara i Paris varje dag, eller nej vänta kanske hade det varit trevligt att testa på Hongkong ett halvår, eller varför inte Vancouver? Är det så att man som kategori-två person är för självupptagen för träffa någon man? Tänker bara på sitt eget och viljan att fara och flyga bäst fan man vill? Är det ron som saknas för att man ska vilja släppa in någon. Att inte vilja satsa på en lägenhet med rädsla för att man "blir fast" . Vad tror ni?
Kan man kategorisera? Hur gör man för att stilla sig? SKA man stilla sig? Kanske kategori 2 saknar vad kategori ett har utan att förstå det? Kanske kategori ett inte vet vad de missar då de aldrig gjort vad kategori 2 gjort men att det var bäst att låta bli att veta vad man missar?
1. Rofyllda 80-talister
De som efter gymnasiet kanske backpackade, eller bodde utomlands en kort period för att sen antingen börja jobba eller plugga i Sverige. De har nu jobb, pojkvän och kanske något barn på väg. Eller så fick de barn tidigt och jobbar nu och har familjelivet som vardag. De trivs förträffligt med att bo på ett och samma ställe, med sin älskade pojkvän, eventuella barn och det jobb de har. De åker oftast tll Thailand eller någon annan semesterort på semester. De har antingen pluggat tidigt eller börjat arbeta utan utbildning och arbetat sig uppåt.
2. ICKE-rofyllda 80-talister
De som efter gymnasiet åkte utomlands, och fortsatte göra det hela tiden. Som tog utbildningar lite här och var. Lite ströjobb här och där. De som kanske pluggade utomlands och har nu hattat rundor över Europa, USA, Asien eller kanske rentav Afrika. Volontärat, praktiserat, festat i Kampala eller Bombay men som sedan dragit vidare in search of...ja vem vet, nya äventyr eller bara något som stillar sökandet i kroppen. Som hela tiden ser ett slut på varje tillvaro. Efter ett halvår,ett år eller två. Som inte vill binda sig eller skaffa lägenhet med rädslan för att bli där.
Det finns inget som är rätt eller fel, man är som man är och det är inget man egentligen ska sträva efter att ändra. Man föds och blir som man är pga vilka man umgås med, vad man upplever och vad man söker i livet. Jag tillhör kategori två men önskar ibland att tillhöra kategori ett. Jag vill känna att staden jag bor i är mitt hem, iaf för ett antal år, där jag kan bygga upp en vänkrets, hitta favoritställen att hänga på. Men istället tänker jag på hur ont i magen jag har av att inte få vara i Paris varje dag, eller nej vänta kanske hade det varit trevligt att testa på Hongkong ett halvår, eller varför inte Vancouver? Är det så att man som kategori-två person är för självupptagen för träffa någon man? Tänker bara på sitt eget och viljan att fara och flyga bäst fan man vill? Är det ron som saknas för att man ska vilja släppa in någon. Att inte vilja satsa på en lägenhet med rädsla för att man "blir fast" . Vad tror ni?
Kan man kategorisera? Hur gör man för att stilla sig? SKA man stilla sig? Kanske kategori 2 saknar vad kategori ett har utan att förstå det? Kanske kategori ett inte vet vad de missar då de aldrig gjort vad kategori 2 gjort men att det var bäst att låta bli att veta vad man missar?
Kommentarer
Trackback
